Margareta Hvitfeldt och hennes testamente. Av Tage Wikström Denna märkliga kvinna har
åtskilliga gånger omnämnts i vår årsbok. Utförligaste skildringen gav Gunnar Olsson i sitt
högtidstal den 22 januari 1964, som avtrycktes i årsboken samma år. Sedan dess har 19 år
gått och tillfört vår kamratförening många nya medlemmar, för vilka dessa rader kanske kan
vara av ett visst intresse. Men den direkta anledningen till att ämnet tas upp på nytt i denna
årsbok är att det i höst blir 300 år sedan Margareta Hvitfeldt avled på Sundsby säteri den 16
november 1683. Följande framställning bygger i huvudsak på ett föredrag, som hölls för några
år sedan på Lorensberg i Göteborg inför en där församlad Rotaryklubb: Det Lorensberg, som
jämnades med marken, när Park Avenue uppfördes, blev vida berömt genom sin legendariske
traktör Sophus Petersen, som gav restaurangen ett grundmurat gott anseende. Men tidigare -
under 1800-talet framför allt - hade namnet Lorensberg en sämre klang, associerat med mera
vulgärt krogliv, cirkus, karusell och allmänt tingeltangel. Denna association till det föregående
levde alltjämt kvar i många göteborgares medvetande ännu på 1930-ta1et. Det blev därför en
fruktansvärd chock för i synnerhet forna elever, när stadens äldsta skola, Latinläroverket,
enligt order från Kungl. Maj:t i Stockholm fr.o.m 1 juli 1939 skulle benämnas Lorensbergs h.a
läroverk. Det blev också en stark opposition. Det populära stridsropet löd: "Vi vill inte ha en
skola i Göteborg, som har namn efter en krog och en cirkus!" Men de framstående personer
på kulturlivets olika områden, som behjärtat ingrep och protesterade på allra högsta ort, hade
säkert andra och mer övertygande motiveringar. Resultatet blev i alla händelser att
namnfrågan fick behandlas av skolans kollegium, som enhälligt beslöt, att namnet skulle bli
Hvitfeldtska h.a läroverket för att hedra minnet av fru Margareta Hvitfeldt, som genom sin
storartade donation till skolan av den 22 jan. 1664 gjort sig synnerligen väl förtjänt av en sådan
posthum hedersbevisning. Detta namn blev också av Kungl. Maj:t stadfäst att gälla fr.o.m 1 juli
1940. Benämningen läroverk finns ju inte längre, och idag heter skolan Hvitfeldtska gymnasiet.
Att namnet Hvitfeldt har något med en stipendieinrättning att göra torde vara välbekant i
Göteborg och Bohuslän. Däremot vet man numera i allmänhet föga om personen bakom
namnet, och ute i landskapet, framförallt på Tjörn, där hennes sätesgård Sundsby är belägen,
kan man få höra de mest fantastiska historier berättas om fru Hvitfeldt. I dessa framställs hon
som en Pintorpafru av stora mått, som plågar bönderna och med diverse fula trick rövar ifrån
dem deras gårdar. Så tvistade hon en gång, sägs det, med en bonde om en gård. Bonden
bestred hennes krav, och fru Hvitfeldt ålades att inför vittnen på platsen med ed styrka sin
äganderätt. Hon svor då högtidligen på att hon stod på sin egen jord och det var på sitt sätt
riktigt, menar man, ty hon hade placerat jord från Sundsby i sina skor, innan hon for hemifrån.
En annan gång påstås hon ha kommit över en gård genom att beskylla innehavaren för stöld
och skrämma honom med fängelse. Men det räcker inte med detta. Hon lär också egenmäktigt
ha låtit avrätta människor. En informator, som ertappats i olovligt kärleksförhållande med en av
hennes adliga kammartärnor, lät hon enl. folktraditionen utan dom och rannsakning avliva och
gräva ned vid allmänna landsvägen mellan Bråland och Valla kyrka. En stackars präst skulle
hon ha låtit mura in nere i Sundsby källare, och som ett bevis för traditionens seghet kan
nämnas, att för en del år sedan framställdes på fullt allvar en begäran till Hvitfeldtska
stipendieinrättningen, att man skulle få företa utgrävningar av källaren. Folkfantasien låter inte
heller fru Hvitfeldt få en lugn hädanfärd. När hon efter sin död stod lik på Sundsby, berättas
det, hördes om natten oväsen från hennes rum. Det var djävulen som dansade runt med nådig
frun. Spökerierna upphörde först sedan en tillkallad präst hade läst över henne. I den mån
något verklighetsunderlag skulle kunna spras till en del av dessa historier, så torde det ligga i
händelser, som inträffat i släkten långt före Margaretas tid. En bror till hennes mormor, Anders
Green till Sundsby, var känd för sitt hårda sätt mot bönderna och började redan år 1586
förvärva gårdar i Valla socken. År 1591 kom han över gården Krommeröd just genom att
anklaga bonden Björn Jonssen för stöld. Även historien om den avrättade informatorn torde
kunna förklaras av en tidigare händelse inom den Hvitfeldtska släkten. Margareta hade en
faster, Ingeborg Hvitfeldt, som på grund av lägersmål med en ofri man gjordes arvlös, blev
internerad på livstid och betraktad som borgerligt död, allt enligt bestämmelserna i Fredrik II:s
recess (av 21 febr. 1576). För mannens öde gällde Gårdsrätten (av 9 maj 1562): "beligger
någon fattig karl, som ikke er av Adelen, nogen Frue eller Jomfrue, som af Adelen er, da
skal han straffes paa sin Hals." Det torde vara uppenbart, att dylika historier kan vara
fantasiprodukter och vandringssägner, som har berättats om många andra bemärkta personer
på den här tiden. Pintorpafrun Beata von Yxkull på Ericsberg (Pintorp) i Södermanland
var t.ex samtida. Berättelserna om fru Hvitfeldts skumma affärer kan nog utan vidare avfärdas
som lögn. Beträffande jordförvärven kan det med stöd av bevarade dokument bevisas att
köpen skett i laga ordning, och vissa gårdar, som hon påstås ha lurat sig till av bönder, har
bevisligen funnits i släktens ägo sedan långt före hennes tid. Och vad hennes processlystnad
angår, så har man funnit, att hon förekommer rätt sparsamt i processreferaten jämfört med den
övriga adeln i Bohuslän vid denna tid. Men att hon varit en duktig och driftig ekonom, som
bestämt hållit på sin rätt och utan prut indrivit sina utestående fordringar, det kan man ta för
givet. De Hvitfeldtska egendomsförvärven måste bedömas med hänsyn till de sociala
förhållandena, som rådde både i Danmark-Norge och Sverige under 1600-talet. Adeln steg i
makt och rikedom på bondeklassens bekostnad. Fattigdom, sjukdom och andra olyckor tvang
ofta bönderna att sälja eller pantsätta sina gårdar hos adelsmännen, och dessa arbetade
energiskt och målmedvetet på att utöka sina jordbesittningar. Det var den allmänna
endensen, som också framgångsrikt följdes av Margareta Hvitfeldt. Hon blev Bohusläns
största jordägare jämte Dorotea Bielke på Morlanda och Rutger von Ascheberg på Holma.
Men hon hade inte heller något blygsamt startkapital. Vissa egendomar - säger hon själv
i sitt testamente - hade varit i släktens go ända "sedan arilds tid", d.v.s sedan urminnes tid.
Och därmed kommer vi in på hennes släktförhållanden och biografi, ty uttrycket kan vara en
ordlek och syfta på den danske rikskanslern och historieskrivaren Arild Hvitfeldt, som levde
1546-1609 och själv innehade stora förläningar. Släkten Hvitfeldt var en dansk adelssläkt,
känd sedan 1400-talets början, som har gjort bemärkta insatser i sitt lands historia. Med
Margaretas farfar tycks en gren av släkten blivit bofast i Norge. Hennes far, Hartvig Hvitfeldt,
hade studerat i Wittenberg och blivit bergshauptman i Norge, där han innehade en del
förläningar.Vid sitt gifte med Bente Jonsdotter Skack (en systerdotter till norske rikskanslern
Anders Green till Sundsby på Tjörn) erhöll han gården Skjelbred på Eker (mellan Drammen och
Kongsberg). Här föddes den 5 nov. 1608 dottern Margareta, som snart blev moderlös. Då
fadern år 1622 gifte om sig och flyttade till sin nya makas storgods i Danmark, blev den 14-²riga
Margareta tillskiftad de norska godsen. Den moderlösa flickan hade beretts ett andra hem hos
mormodern, fru Gurre Green på Sundsby, som vid sin död tre år senare lämnade dotter-dottern
såsom enda arvtagare till Sundsby och alla övriga gårdar, som hörde därtill. I sitt nya
äktenskap hade Hartvig Hvitfeldt endast en son som dog i späd ålder. Vid faderns död blev
därför Margareta även hans universalarvinge. Tidiga äktenskap var ju för kvinnornas del det
vanliga på den här tiden och det är sålunda högst förvånande, att det dröjde så pass länge
innan denna stormrika arvtagerska blev infångad. Förmodligen var hon själv ytterst försiktig
och kritisk i valet av livsledsagare. Först vid nära 27 års ålder ingick hon äktenskap med
den tre år äldre danske adelsmannen Thomas Dyre. Denne hade utbildats vid Sorö akademi
och studerat juridik vid universitetet i Leyden. Därefter hade han gjort tjänst till sjöss i några år
under krigen mot Sverige och varit sekreterare i danske kungens kansli. Efter giftermålet
bosatte sig Dyre hos sin fru Margareta på Sundsby, och han kom ingalunda barskrapad.
Sedan några år tillbaka hade han inkomsten från ett kanikedöme i Aarhus, och han fick
senare i förläning Dragsmarks klostergods i Bohuslän. Under 1640-talet börjar de bägge
makarna att energiskt och målmedvetet utvidga och avrunda Sundsby domäner. Margaretas
norska gods och andra avsides belägna strögods såldes eller byttes mot mera närliggande
jordegendomar och alla tillfällen att inlösa pantsatta gårdar från den övriga adeln eller
bönderna tillvaratogs noga. Margareta Hvitfeldt, som tidigare förlorat två av sina barn, fick inte
heller så länge behålla sin man. Efter ett 16-årigt äktenskap avled Thomas Dyre 1651, endast
46 år gammal. Kvar hade hon nu bara yngste sonen Ivar. - Som änka fortsatte hon ihärdigt
att utöka sina jordbesittningar genom gårdsförvärv, i synnerhet sedan Bohuslän blivit svenskt,
då hon bl a inköpte storgodset Åby i Tossene socken. Hennes domäner kom att sträcka sig
vida omkring: från gårdar i Lommeland och Skee socknar nordligaste Bohuslän över Gravarne,
Fiskebäckskil och Åby ner över Mjörn och en stor del av Tjörn till strögods på Hisingen och i
Halland. Hon stod på god fot med den svenska regeringen i synnerhet med riksdrotsen Per
Brahe, och lyckades utverka stora skattelättnader för sina gods och även betydande
förmåner för sina underlydande bönder och torpare. Hennes bevarade brev till Per Brahe
innehåller inte endast suppliker av ekonomisk art, utan hon anförtror honom även många
andra bekymmer och som tack för hjälpen lovar hon då och då att skicka honom någon tunna
ostron, musslor eller andra läckerheter för hans hushåll. Sonen Ivar Dyre fick en högst
ståndsmässig uppfostran. Efter att ha undervisats av informator i hemmet, vistades han en tid -
liksom fadern hade gjort - vid Sorö akademi och sändes sedan ut på en bildningsresa i Europa,
som kom att sträcka sig över ett par år. Därunder besökte han universiteten i Leyden, Oxford,
Cambridge, Caen och Paris och övade sig "i alla adeliga och hans stånd passande Exercitier."
Sommaren 1663 hade han anlänt till Montpellier i Sydfrankrike, där han plötsligt drabbades av
en "hetsig feber". Varken hans medföljande guvernör, Hans Blichfeld, som dock var med. d:r,
eller ett par i staden konsulterade läkare kunde bota sjukdomen, och den 14 aug avled han
ännu icke 19 år gammal. På sin sjukbädd hade han uttalat en önskan att få vila bredvid
sin far och sina syskon i gravkoret i Valla kyrka på Tjörn. Han hade också låtit Blichfeld sätta
upp ett brev till modern, vari han bad henne, att hon "ville avsätta en del av sitt gods eller en
summa penningar efter eget bedömande, varav räntan årligen skulle givas till fattiga skolbarn
och studerande ungdom i Bohus län för att efter hennes död bliva "hende og hannem til en
evig ihugkommelse." Margareta Hvitfeldt uppfyllde sonens önskan, men gick vida längre än
vad denne hade tänkt sig. Den 22 jan 1664, kort efter Ivar Dyres jordfästning, undertecknade
hon på Sundsby sitt testamente, vari hon skänkte så gott som alla sina jordegendomar "Till
Hans Kongl. Maj:ts Akademie eller Gymnasio udi Gottenborg och till den Studerende Ungdom
aff Bahus Leehn, som der wed ynskelig och Christelig Information udi Boglige Konster kunde
Fructbarligen opdragis." Testamentsvittnen var dåvarande överstarna Rutger von Ascheberg
och Sven Rank, vilka benämnas "Hans Kongl. Maj:ts tromän." Artisten och museimannen
Gustaf Henrik Brusewitz har i en oljemålning återgivit det historiska ögonblicket så, som han i
sin fantasi föreställde sig situationen. Tavlan donerades till skolan (år 1858) och sitter nu
Hvitfeldtska gymnasiets kollegierum. I det långa och utförliga testamentet, som stadfästes av
förmyndarregeringen i aug samma år (1664) och sedermera av Carl XI själv, förbehåller hon sig
rätten att sitta i orubbat bo och bruka sin egendom "så länge Gud mig livet vill förunne här på
jorden." Det fick inte heller offentliggöras förrän efter hennes död. Eftersom hon beräknar, att
räntorna och avkastningen från godsen kan förslå till årligt underhåll av 30 Skolpersoner eller
möjligen mer, är det hennes "Gudeliga föresats och allvarliga begäran" att ett Libera Mensa för
30 personer upprättas vid "Skolen eller gymnasium i Gottenborg, med företräde för prästernas
barn här på Tjörn och på Sotenäs, där Åby ligger". Hon ställer sin egendom under "Hans
Kongl. Maj:ts nådigste protection" och säger bestämt ifrån, att inga försäljningar, byten eller
förändringar får göras med hennes gods, utan det skall "förbli såsom det här av mig efter
Norges lag bortgivet och testamenterat är". Mot den som ev. skulle våga sig på att "kränka
och tillintetgöra" testamentet eller någon av dess bestämmelser uttalar hon en fruktansvärd
hotelse: "Dennem skall Gud röre med sin Vredis Haand her timelig, och siden haffve sig sin
fortiente Lön, effter Gudz Rettfaerdige Vredis Dom, Eumdelig att forvente." Margareta
Hvitfeldts donation omfattade säterierna Sundsby i Valla och Åby i Tossene socken jämte
underlydande avelsgårdar, hemman, lägenheter och fiskelägen. Hemmanen utgjorde något
över 141 mantal. Med ärftlig åborätt innehades 680 brukningsdelar i hemman och torp, medan
2.296 strandtomter i fiskelägena var upplåtna med livstids besittningsrätt. Denna märkliga
donation är den största jordöverlåtelse till kulturella ändamål som skett i vårt land efter Gustaf II
Adolfs överlämnande av de gustavianska arvegodsen till Uppsala Universitet, och den kom
mycket lägligt för den svenska regeringen. Det fattiga Bohuslän hade ju blivit svenskt 1658
och det gällde att göra invånarna till goda svenskar och hindra dem att studera vid danska
skolor och universitet. Vid utskottsriksdagen i Göteborg samma år hade t o m tanken väckts
på att inrätta ett universitet i staden. Undervisningsväsendets ordnande hade i aug 1662 -
alltså 1 1/2 år före testamentets tillkomst - diskuterats på det bohuslänska ständermötet i
Uddevalla, där såväl Margareta Hvitfeldt själv som Rutger von Ascheberg deltog som
representanter för adeln. Den svenska regeringen visade också sin tacksamhet för gåvan.
Genom en kunglig resolution beviljades Margareta Hvitfeldt, såsom den enda av Bohusadeln,
betydande skattelättnader för sina gods och underlydande bönder. 75 år gammal avled
Margareta Hvitfeldt på Sundsby den 16 nov 1683, och därmed skulle stipendieinrättningen
konstitueras. Kungl. Maj:t uppdrog förvaltningen åt tre kuratorer, lagmannen i Bohuslän,
biskopen över Göteborgs stift och justitiepresidenten i Göteborgs stad. Redan från början
(1687) avvek man från testamentets bestämmelser trots Margaretas "allvarliga begäran" och
uttalade hotelser. Man upprättade icke något libera mensa, d v 5 internat, utan delade ut
stipendierna kontant. Vidare utsågs hälften av stipendiaterna från Älvsborgs län, trots att
stipendierna var avsedda för bohusläningar. Nästa attack mot testamentet kom vid
reduktionen år 1694, då ungefär 1/3 av godsen indrogs till Kronan. De eterskänktes emellertid
redan samma år till gymnasiet "av Kungl. nåd", som det hette, och fondens namn blev
därefter "Kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrttningen". Avkastningen från de kungliga godsen
ansågs böra gå till andra delar av Göteborgs stift än Bohuslän och av den orsaken skiljer man
än i dag på bohuslänska stipendier och stiftsstipendier. Organisationen av
stipendieinrättningen visade sig med tiden olämplig: I Göteborg satt högsta ledningen,
kuratorerna, som snart hade utökats med en fjärde man, landshövdingen, en styrelse
bestående av höga ämbetsmän utan några insikter i jordbruk, och ute på stipendiegodsen i
Bohuslän styrde en gymnasiefogde, stundom rätt egenmäktigt. De s k gymnasieböndernas
missnöje växte och slutligen togs saken upp i riksdagen genom en motion i bondeståndet
1847, som begärde rätt för bönderna att friköpa sina gårdar. En stridbar förkämpe för
böndernas sak var därvid den bekante prästmannen och historieskrivaren Axel Em. Holmberg,
som "till Riksens Ständers behjertande" utgav en liten skrift med titeln: "Några ord om det
ömkeliga tillståndet på Kongl. och Hvitfeldtska Stipendiegodsen i Bohus Län". Efter långliga
tider tillmötesgick man böndernas begäran och genom nådiga brev 1904-1908 tillät Kungl.
Maj:t försäljning av hela fastighetsbeståndet utom stamgodsen Sundsby och Åby.
Försäljningen kom snart igång och kapitalet placerades huvudsakligen i obligationer och
aktier. På 1920-talet var omläggningen i stort sett genomförd. Genom dessa åtgärder har
naturligtvis stipendiefondens realvärde kraftigt minskat, såväl på grund av penningvärdets
försämring som på grund av de senaste decenniernas markvärdesstegring i Bohuslän. En sån
här affär skulle aldrig Margareta Hvitfeldt ha gjort och hon förbjöd det ju uttryckligen i sitt
testamente, men man måste väl ändå anse det rättvist att gymnasiejordens brukare sent
omsider blev sina egna herrar. Deras relativt ofria ställning och beroende av
gymnasiebefallningsmannens ofta hårda agerande skapade en bitter stämning, som också
kom att inrikta sig mot den för länge sedan avlidna Fru Hvitfeldt och kan förklara hennes
ofördelaktiga eftermäle på Tjörn. På senare tider har Kungl. Maj:t givit upp förbehållen
beträffande stamgodsen Sundsby och Åby. Sålunda såldes det sistnämnda
år 1976 till Göteborgs och Bohus läns Hushållningssällskap, och just när detta skrives, i mars
1983, har Sundsby Åker utbjudits till försäljning och 10 anbud inkommit. Ett område på c:a 14,5
ha runt själva Säteriet är likväl undantaget. Enligt uppgift från Gamle Latinaren länsrådet Olof
Knape har Stipendieinrättningen förutom detta område mark kvar i Fiskebäckskil, Grundsund,
Björholmen, Härrön och Skärhamn. Under räkenskapsåret 1981-82 har följande belopp
utdelats: S.k. Läroverk stipendier 220.000:- Tillfälliga belöningar 28.000:- Universitets- och
högskolestipendier 150.000:- Resestipendier 42.500:- Anslag ur överskottsfonden 454.500:-
Eget kapital den 30 juni 1982 uppgick till kronor 10.244.482:-. I regeringens tillstånd till
försäljningen av Sundsby Åker har sagts, att fastigheten icke får säljas till lägre pris än
1.500.000 kronor. Numera utgår stipendier till alla gymnasier i Göteborg och landskapet
Bohuslän, och den ursprungliga arvtagaren har alltså fått dela med sig åtskilligt på sistone.
Men det är ju bara rätt och billigt, och vi fick ändå njuta arvet så gott som ograverat under 200
år. Dagens Hvitfeldtska gymnasium, som är en direkt fortsättning på "Kongl.. Maj:ts Academie
eller Gymnasium uti Göteborg" och därmed stadens äldsta kulturinstitution, minns fortfarande
med största tacksamhet Fru Margrete Huitfeld. Uppdaterad 15/4, 1999 Copyright © 1999,
Hvitfeldtska gymnasiet
|